Den 13 september var vi på ultraljud och både jag och Alex gick dit glada över att få se vår andra bebis. Vi hade inte en endaste tanke på det som hände sen. När hon kollat klart allting dom nu tittar på så säger hon att hon såg vissa avvikelser som kan tyda på kromosomfel. Whaaaat?!?! Vi slutade i princip andas. Kanske naivt av oss men man tror ju liksom att det bara är skoj med ultraljud och man får en svårtolkad bild, ett datum för BF och sen är det klart. Detta fanns ju bara inte i vår värld.
I alla fall så fick vi en ny tid för ett nytt ultraljud, den här gången med en läkare, en vecka senare. Hade inte Benjamin funnits så hade det varit grymt svårt att ta sig ur sängen den veckan. En miljon tankar som snurrade i huvudet. Det finns tydligen tre olika kromosomfel och av dem så är Downs syndrom den lindrigaste.
Det enda jag kunde tänka var att jag ville inte ha ett sjukt barn. Och jag tänker inte skämmas över att jag känner så, hade jag haft valmöjligheter så hade jag tagit bort ett sjukt barn. Jag känner mig själv alldeles för väl och vet att jag är för ego eller okärleksfull eller vad man nu ska säga. Därför kändes det ännu värre att det nu skulle vara försent att göra något åt det. Det enda alternativet var att vänja sig vid tanken liksom.
Den vecka gick jag i princip och drog in magen och om någon frågade vad som helst om graviditeten så mumlade jag nåt och bytte ämne. Jag försökte helt enkelt förneka hela grejen. Skumt men så blev det.
När vi kom tillbaka för UL nr 2 så blängde jag på alla glada blivande föräldrar som lyckliga och leende kom ut ur undersökningsrummen innan det blev vår tur.
När det väl var dags tittade jag mer på Alex än på skärmen, ville inte se bebisen alls. Läkaren såg samma avvikelser som synts förra veckan så hon ville göra ett fostervattensprov och det var vi glada för. Då får man ju besked. Som tur var så kunde vi göra det en halvtimma senare så vi slapp åtminstone lite väntetid och ångest. Provet var inget konstigt alls. Hon stack in en nål i magen och det kändes knappt. Alex tyckte det var ascoolt att se på UL-skärmen när nålen kom in i magen.
Sen följde ytterligare ångestdagar men bara över helgen som tur va. Vi gjorde provet på fredag morgon så dom trodde vi skulle få besked måndag senast tisdag. Den helgen såg vi till att ha fullt upp att göra hela tiden.
På måndagen jobbade jag hemma för att kunna vara i närheten av Alex och jag lovar, jag hade telefonen i handen heeela dagen. När klockan var 16 så var det ingen trevlig stämning här hemma kan jag säga. Inget samtal och båda superspända och nervösa,
16.15 kom samtalet som sa att snabbanalysen var helt normal. Då bröt vi ihop. Vilken sjuk lättnad! Vi kramades och grät och ringde alla oroliga i släkten och bland vänner. Jag grät i flera timmar efteråt, man kan ju undra hur jag reagerat vid annat svar.
Trots att detta bara var snabbanalysen och det skulle dröja tre veckor till vi fick det fullständiga svaret så släppte jag all oro. Alex var nog inte riktigt lika säker.
Dock så gjorde jag misstagen i fredags att jag gick in och googlade, vilket jag inte gjort en enda gång so far, och fick då läsa att man tydligen bara får svar på om det är Downs på snabbanalysen, inte dom andra. Ångest igen!
Klantiga klantiga jag, varför lät jag inte google vara bara för denna gången...
Jag vågade inte berätta för Alex vad jag läst utan såg bara till att posten var hämtad varje dag.
Men så idag ute i skogen, mitt i svampplockningen, så ringde dom och meddelade att såg bra ut på det fullständiga provet också!!
Nu äntligen kan vi släppa alla knäppa tankar och bara koncentrera oss på vad för underbart som komma ska.
Vi har inte tagit reda på kön denna gången. Det kändes faktiskt väldigt betydelselöst helt plötsligt.
Här är vårt troll #2.
